Det finns en känd cyklisk aforism som sägs stamma från G. Michael Hopf. Det ser ut ungefär så här, fritt översatt: “Tuffa tider skapar starka människor. Starka människor skapar goda tider. Goda tider skapar svaga människor. Svaga människor skapar tuffa tider.”
Det finns också ett känt socialt beteendeexperiment, utfört av John B. Calhoun för nästan sextio år sedan – Universe 25 – där extern manipulation av cykeln ovan ledde till en utopi för mössen i experimentet där det inledningsvis såg ut att skapas ett blomstrande mus-samhälle, men som efter en viss tid snarare ledde till en oåterkallelig destruktivitet i kolonin vilket fick den att helt dö ut.
Det finns förstås gott om kritik både mot Hopf’s aforism och mot att dra parallellen från Universe 25 in mot mänskliga samhällen och skeenden. Det är förstås oklart om världens vikande befolkningstrender idag beror på att vi fått leva i relativt överflöd i västvärlden och i stora delar av Asien, eller om det vi ser är symptom på “tuffa tider”, vilken minskar benägenheten till reproduktion. Helt klart är dock att samhället är gott om destruktiva krafter och ökad grad av antisociala beteenden inom flera olika grupper och ideologier.
Hur kommer det sig då att jag valt denna långa ingress? Jo, jag tror personligen att det finns element i både Hopf’s aforism och i Universe 25 som faktiskt har viss bäring på vår tillvaro idag. Precis som alltid bör man vara kritisk till filosofiska uttag och med att dra allt för långtgående slutsatser av vissa experiment, men jag ställer en del personliga hypoteser som för mig känns relevanta i denna kontext.
För 20 år sedan när jag nybakad klev ut i arbetslivet uppfattade jag klimatet runt mig som tufft. Det var en ekonomisk era med millenniebuggar, dotcomkrascher, finanskriser och allmänt stök i den globala ekonomiska ordningen. Svenska börsen tappade i värde under detta decennium. Det var i allmänhet tufft för såväl hushåll som för industrin och den offentliga sektorn. I någon mån var det en period av tuffa tider. Tuffa tider som skapade starka människor. På den tiden var jag främst engagerad inom den privata sektorn och levererade olika typer av IT-lösningar in till svenska företag med miljardomsättning, trots kristider. På den tiden var det tufft att komma in som leverantör. Kontraktsförhandlingarna och inköpen var rigorösa och reglerade i detalj hur leveranser skulle se och villkoren var skoningslösa av den händelse man inte klarade satta mål och deadlines. Det var också tufft som anställd. Minns känslan av att sitta mitt i ledningskorridoren på en stor svensk industri och höra lågmälda samtal om hur länge man kunde hålla processen igång på grund av krisande likviditet. Varje dag i ett års tid var balans på rakbladseggen och enstaka timmar bort från storvarsel. Kanske skapade dessa tuffa tider starka människor, kanske gjorde de det inte. Jag vet helt säkert att jag under denna tid i karriären träffade väldigt många starka människor som jag lärde mig massor av.
Åren som följde, 2010-talet, såg relativt goda tider. Möjligen skapade av den beslutskraft hos starka människor formade av 2000-talets kriser. Tillväxten i samhället var god och den svenska börsen utvecklades mycket positivt. Enorm teknikutveckling banade väg för ett helt nytt samhälle byggt på smarta telefoner och stora datacenter – cloud computing. När finanskrisen 2008 lagts till handlingarna började global omvälvning ske genom explosionsartad tillväxt för olika sociala medier. Optimismen i samhället tilltog. Min egen tillvaro under 2010-talet utmärktes av en karriärmässig transition in mot ledarskap och ökad komplexitet i arbetslivet. Jag träffade ledare som trodde på mig och som lyfte mig in i de rum där resultaträkningar och företagsförvärv diskuterades. Gradvis förflyttades fokus för mig från teknikutveckling till företagsekonomi och juridik. I allmänhet var också affärsklimatet i samhället enklare. Helt plötsligt kunde man sälja på visioner, drömmar och berättelsen om riktning och handlingskraft. Kanske kan man se det som ett tecken på svagare människor. Kanske inte. Åtminstone får jag nog själv konstatera att mänskligt beteende genomgick en kraftig förändring under detta decennium. Det fysiska mötet mellan människor började förringas till förmån för en tillvaro delvis byggt på social interaktion över virtuella plattformar. Narrativ kunde börja spridas kostnadseffektivt över stora grupper, kanske med påverkan på en försvagad mänsklighet berusad av rådande goda tider.
Året är 2020 och en pandemi sveper över världen. Panik och full nedlåsning av samhällen och länder blir ett radikalt slag mot den globala ekonomin. Skrämda och i social distansering vänder sig människor i ännu större utsträckning till sociala medier och virtuella plattformar för interaktion. Den e-handel som såg dagens ljus under föregående decennium formligen exploderar och behovet av ännu mera datorkraft till världens stora datacenter går igenom taket. Enorm brist på halvledare råder och leder tillsammans med svallvågor från pandemin till en giftig coctail som sätter världsekonomin i rejäl gungning. Stora politiska stimulanspaket som ska hjälpa den svårt sargade ekonomin skapar ett inflationstryck som världen inte sett på 40-50 år. Börsen rör sig mycket volatilt men i allmänhet uppåt. Löften om nästa möjliggörare, AI, börjar rulla fram över världens löpsedlar. På ett vis kan rådande omständigheter kallas för kaotiska. Ett kraftigt försämrat säkerhetsläge på flera håll i världen, drönare som levererar helvetets eld till utsatta befolkningar, medel som förflyttas från välstånd till försvar och förstörelse. Extrem politisk polarisering och ökat fokus på den egna nationalstaten i de flesta av världens stora demokratiska utposter. Den starkes rätt att bestämma råder. Kanske ser vi de tuffa tider som skapades av 2010-talets svaga människor. Kanske gör vi det inte.
Kan man då dra några riktiga slutsatser av detta? Svaret på den frågan får nog var och en själv göra upp med. Jag, för egen del, väljer att framhålla försiktig skepsis som det över tiden mest gångbara. Jag tror i grunden att människor behöver ett visst mått av motgång och tuffa tider för att utvecklas och skapa välstånd. Det behöver dock hållas på en nivå som förstås inte riskerar människors hälsa och mående så till den grad att det blir destruktivt. Mestadels är det ett spel för sinnet, en “bekväm” otålighet, en vilja att inte nöja sig, att tillåta sig bli den feta katten. Det handlar om en sund skepsis mot allt för stark godhetssignalering i samhället och i näringslivet. Det handlar om att lära nästa generation att bli lagom starka människor med erfarenheter från lagom tuffa tider. Precis som jag själv fick lära mig av förra generationens starka människor vad som är väsentligt och vad som inte är det.